IDAG
Idag mår jag bättre. Det känner jag mig lättad över... Att börja med hormoner är som att bli gravid (kan jag tänka mig) och det gör mig livrädd. Jag som funderar på att jobba med gravida människor är livrädd för att själv bli gravid. Att förlösas, att vara gravid.
Men jag mår bättre. Jag känner mig idag mycket piggare, fräschare, gladare. Jag vägrar att bli ledsen. Jag känner mig fantastiskt levande. Jag vill bara vara glad och levande. Min relation med J är så mycket bättre också. Det är som att vi båda har fått in en bra rytm. Vi lever villavolvovovve-livet och jag trivs med det - kan ni fatta det?
Vi har äntligen nått någon form av harmoni. Det känns väldigt bra.
Imorgon är det jobbdags. Känns bra att få göra lite nytta. Det är bara en dag, dagtid och det känns väldigt gött.
jag vill bara LEVA!!
Tacksam
Idag mår jag verkligen dåligt. Jag tror inte jag har mått så dåligt som jag gör nu på länge. Jag får självklart panik, vad kan det vara? Bakterier? Mediciner? Kost? För lite träning? Jag mår väldigt dåligt. J har åkt iväg på praktik och jag ligger kvar här och försöker se på O.C - gilla läget.
Ser fram emot mycket:
-Att mamma och jag ska åka till Stockholm
-Att jag ska ta mitt körkort, börja övningsköra i alla fall.
-Att må bättre, komma ur den här koman.
Jag vill tacka Gud för att det är ett så fint väder ute, att det är klarblå himmel och sol. Att J är på praktik och faktiskt trivs. Det finns så mycket i mitt liv att vara tacksam över. Jag är så glad för det.
Livet är inte spikrakt
Nej just nu är livet krånligt, snirkligt, snårigt.
Jag önskar jag var en av dem som kunde bestämma sig, liksom köra grejen helt och fullt ut. Bli lesbisk, sluta raka sig, spara dreads och pierca mig. Jag önskar jag brann, brann så mycket att jag inte kunde tänka mig något annat än att just fortsätta läsa min kurs. Men jag gör det inte. Jag är en liten, liten låga. Jag är bara ett barn, fortfarande. Jag tycker universitetet är jävligt läskigt och just nu verkar livet i affär ganska lockande. Skita i all prestation. Jag orkar inte med prestationen. samtidigt kan jag inte leva utan den.
