..
"dreaming of something far away from home. Cuz you have seen the world from postcards on the wall in your room." - bad cash quartet
Dagen som vi har väntat på - 30/6.
30 juni. Fruktad och älskad. I alla fall detta året då mannen ska få tillgång till sin första egna lägenhet, som han har köpt för pengar som inte finns. "Jag är lånad upp över öronen" ältar han dagen innan tillträdet. Plötsligt är man vuxen och föräldrarna tycker att man själv vet bäst när det kommer till lån, amorteringar... "NEJ JAG VET INGET - JAG ÄR LITEN!!" Men icke, nu är det vi som måste göra något åt oss själva. Vinna eller försvinna.
Själv har jag ångeststädat hela lägenheten. Fötterna och ryggen värker, men vad fint det ser ut! Såhär fin har inte lägenheten varit sedan vi flyttade in. Det här ska nog bli bra. Jag hatar att stå och stampa, inte veta vad jag ska bo eller göra till hösten. Jag känner mig fullkomligt rotlös och rädd samtidigt som jag är uppfylld av en stor frihetskänsla.
Götelaborg
nu blir det sommar och sol och ut till havet. trotsa molnen som tornar upp sig, vi vägrar inse att vi är tillbaka i Göteborg igen.
Sörenstam/Wood och midsommar
Midsommarafton. Sju blommor under huvudkudden, dansa små grodorna, fixa en midsommarstång. Så var allt det över och allt det gjort. Nu börjar folk bli lediga, sommar i P1 börjar sändas och Annika Sörenstam tilltalade inte mig - men kvinnan kan spela golf. Det är mer än vad vissa kan. Vi spelade minigolf i Ljungskile, på Öland med. Eller "äventyrsgolf" som det så fint heter. Jag kom sist båda gångerna, kanske för att jag blir lätt uttråkad - men nog mest för att jag inte är någon Annika Sörenstam. Jag är ingen Tiger för den delen heller (tack och lov!). Men midsommarafton det är ju lika plain varje år. Varje år sitter man där med trevligt sällskap, äter den förbaskade sillen med kokt potatis. När jag var liten hatade jag Midsommar för att det alltid var så äcklig mat, nu har jag ändrat åsikt. Kanske har jag vuxit upp och fått vuxen smak eller så har jag bara lärt mig äta sill. En del menar ju att man kan lära sig tycka om allt, kanske är det så även med midsommarmat. Mamma och pappa liksom tvingar en att äta det, för att de i sin tur har blivit tvingade. Så sitter man där och lider tills man börjar tycka det är gott. Mina barn ska få äta sill så det läcker ur öron'a på de, de ska bli uppfostrade med sill och potatäta. Midsommar året om. Nej det klarar vi oss utan - golf med. Eller hur Sörenstam/Wood?
bröllopsyra
Det här med "Det kungliga bröllopet". Kanal 1 goes bananas. De har till och med presenterat "det kungliga vädret". Tack och lov att kungligheter, liksom vi vanliga dödliga, också tycker det är skittrist med regn på bröllopsdagen.
bag in box.
Jag har gått och inhandlat en samovar som ett alternativ till bag in box. Den ska pryda mitt kök när jag nu i framtiden får min egna lya. Den umgås i min flyttkasse med de prickiga glasen. Det blir bra det här med att bo ensam. I alla fall inredningsdelen.
4H vs. Nordens Ark
Förresten hörde jag en vän berätta för mig om att han varit på en flygplats och sett en söt tjej. Det visade sig att de skulle till samma kontinent och möttes vid bagageuthämtningen. Då säger tjejen:
-Jag känner igen dig. Vi var på samma läger för 10 år sedan. Nordens Ark-lägret, du vet.
(mer romantisk än så blir inte historien)
men jag tycker det var så roligt att höra att Nordens Ark-läger faktiskt fanns. Jag åkte aldrig på några läger som liten och jag har alltid tyckt hemskt illa om djur. Alla mina vänner åkte på 4H-läger och klappade och matade kaniner men Nordens Ark - det måste ju vara lite mer hardcore alltså. En tydlig klassuppdelning, vissa fick nöja sig med kaniner och grisar medan andra fick mata vargar.
Tack och lov att jag slapp båda delarna. Men ibland kan det ju löna sig att vara i kontakt med djur om man skulle möta någon snygg kille/tjej på någon random flygplats i världen. Men sen är det ju typiskt att historien inte blev bättre alltså. Om jag hade varit min vän hade jag nog försökt kräma på lite mer. Alla vet ju att flygplatsromantik är den bästa.
Jag är ensam.
Ensamhet.
Det svåraste är nog att inse att man är ensam. Att man står kvar på dansgolvet och alla andra gått hem, eller att man inte ens blivit inbjuden till festen utan får ensam sitta hemma i sin egen skit. Bara bittert ångra att man inte varit ute i svängen tillräckligt mycket för att få facebook-eventet. Sen att man nekar många, skriver att man kanske kommer och inte ens dyker upp, skiter i att skicka sms för att ens säga att man inte kommer - det är ju en annan femma.
Nä, ensamheten kan man vara utan. För den är som störst halv ett på en lördagskväll då man sitter ensam hemma i ett kök man vantrivs i. Att vantrivas är nog bland det värsta som finns. Nej ensamheten är värre. Ensamheten är värre än värst. Ensamheten får en fråga sig: "varför är inte jag bjuden? är jag tråkig? ful? blir jag för dräggig, skrikig, tyst eller introvert när vi väl är ute? VARFÖR i hela fridens namn sitter jag här vid min macbook när hela världen befinner sig på avenyn. Jag borde också vara på avenyn. Jag borde ta på mig mina klackade skor, korta klänning och gå ut och i allafall försöka spela lite lycklig och glad för en kväll. Eller kanske rentutav - bli det.
Jag är ensam. Du är ensam. Det är ett hån. Jag har aldrig tidigare varit så ensam som just nu. Långt borta hör jag tågen åka in mot bangården. Kanske kommer någon och möter sin älskade vid perrongen, kanske går det hem hand i hand. Ihopflätade. Kanske inte. Att det kan rymmas så mycket ensamhet i en så stor stad som Göteborg gör mig förstummad. Och det värsta är att jag känner mig ensam, att jag bara sitter här och längtar efter äventyr. Att jag inte gör något åt det, bara sitter och längtar och väntar. Ungefär som när man tror att killar ska fatta vinken sitter jag här och vill att världen, vännerna ska fatta vinken och bjuda upp mig till dans. Men det gör de inte - liksom killar aldrig förstår. Så då blir det nog till att fortsätta att vara ensam, gå och sätta sig med en bok.
Godnatt Göteborg.
jag vet inte vem jag är - men jag är din.
"Att från samma säng lyssna till samma regn".
Det behöver kanske inte vara svårare än så.
jag vill ha din frihet.
ibland tänker jag att jag är himla töntig. Som att jag inte vågar öppna dörren när folk ringer på och det bara är jag hemma och jag inte väntar besök. Jag känner mig hemskt fånig då jag måste sticka ut huvudet ut ur fönstret och skrika med rädd stämma "hallå, vem är det?"
ibland vågar jag inte ens det och så tiger jag tills personen avlägsnar sig. Då och då får jag också ett sms "Hallå, jag var ju hemma hos dig. Varför öppnar du inte?" oops..
Eller att jag inte vågar gå ut och springa själv, eller gå hem på kvällarna. Att jag går stressat med nycklarna ut från knogarna.
men så läser jag det här: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.390192--det-var-en-ra-valdtakt- och det här: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.390117-14-aring-attackerad-och-valdtagen i tidningen och så tänker jag: Min rädsla är helt legitim.
Hur långt ska det gå innan man tar krafttag mot våldtäkter? Varför inskränker man halva jordens befolkning deras frihet? Det är svårt att förstå.
kuvad
När jag var tonåring satt jag varje dag på min blogg och skrev minst två inlägg per dag. Det behövde inte vara så svårt. I efter
hand kan jag ju se att det mestadels handlade om otillräcklighet och någon form av självömkan. Men det var i skrift, som en slags terapi. Nu när jag är stor (större) och kan inte skriva något. Vissa skulle väl kalla det moget, som att jag tagit mitt förnuft till fånga. Men jag kallar det självförnekelse. Jag tycker inte mina känslor och det jag känner är tillräckligt för att sätta i ord, printa svart på vitt. Istället sparar man i "utkast". Låter alla undantryckta känslor ligga där som ett hån - att vi vuxna är så duktiga på att sätta upp fasader. Så duktiga att vi inte ens kan visa oss lite mänskliga och trycka på knappen "publicera" då vi egentligen vill publicera alla våra känslor på internet så att någon i tysta universum ska bry sig. bara ens lite. så klockan 01.09 trycker jag publicera. jag vägrar vara kuvad prestationssamhället.
tänk på döden.
varför känns det såhär? det får mig vilja gråta, röka och supa mig redlös.
jagärfortfarandetonåring.se
varför ska jag städa upp när livet är sådan röra?
en annan sak som jag tycker är rolig:
hela året vi har bott här har dammsugaren stått framme. Det säger en del om oss.
lämna bakom..
Nu plötsligt ska vi flytta härifrån. Ett år har gått här på samma gata som jag vuxit upp. Här har jag fått min första kyss, träffat min första bästa vän och lärt mig cykla. Det är för mycket minnen här. Om jag ska bli vuxen någonsin måste jag härifrån. Mitt kära hood är min borg. Trots det känns det lite vemodigt att gå runt här med stora svarta sopsäckar. Mest nostalgisk blev jag då jag hittade studentmössan. Ett år har gått nu och jag kan inte förmå mig att gå på något utspring. Det gör så ont i mig. Jag vill också vara ofantligt lycklig för en dag, känna mig otroligt fri. Nu har det gått ett år och jag har jobbat, blivit vuxen, deklarerat och börja ringa alla obehagliga samtal själv. Jag har blivit lite vuxen. Nu ska jag ta nästa steg, själv. hujamej...
