IDAG

Idag mår jag bättre. Det känner jag mig lättad över... Att börja med hormoner är som att bli gravid (kan jag tänka mig) och det gör mig livrädd. Jag som funderar på att jobba med gravida människor är livrädd för att själv bli gravid. Att förlösas, att vara gravid.
Men jag mår bättre. Jag känner mig idag mycket piggare, fräschare, gladare. Jag vägrar att bli ledsen. Jag känner mig fantastiskt levande. Jag vill bara vara glad och levande. Min relation med J är så mycket bättre också. Det är som att vi båda har fått in en  bra rytm. Vi lever villavolvovovve-livet och jag trivs med det - kan ni fatta det?
Vi har äntligen nått någon form av harmoni. Det känns väldigt bra.
Imorgon är det jobbdags. Känns bra att få göra lite nytta. Det är bara en dag, dagtid och det känns väldigt gött.
jag vill bara LEVA!!

Tacksam

Idag mår jag verkligen dåligt. Jag tror inte jag har mått så dåligt som jag gör nu på länge. Jag får självklart panik, vad kan det vara? Bakterier? Mediciner? Kost? För lite träning? Jag mår väldigt dåligt. J har åkt iväg på praktik och jag ligger kvar här och försöker se på O.C - gilla läget.
Ser fram emot mycket:
-Att mamma och jag ska åka till Stockholm
-Att jag ska ta mitt körkort, börja övningsköra i alla fall.
-Att må bättre, komma ur den här koman.
Jag vill tacka Gud för att det är ett så fint väder ute, att det är klarblå himmel och sol. Att J är på praktik och faktiskt trivs. Det finns så mycket i  mitt liv att vara tacksam över. Jag är så glad för det.

Livet är inte spikrakt

Nej just nu är livet krånligt, snirkligt, snårigt.
Jag önskar jag var en av dem som kunde bestämma sig, liksom köra grejen helt och fullt ut. Bli lesbisk, sluta raka sig, spara dreads och pierca mig. Jag önskar jag brann, brann så mycket att jag inte kunde tänka mig något annat än att just fortsätta läsa min kurs. Men jag gör det inte. Jag är en liten, liten låga. Jag är bara ett barn, fortfarande. Jag tycker universitetet är jävligt läskigt och just nu verkar livet i affär ganska lockande. Skita i all prestation. Jag orkar inte med prestationen. samtidigt kan jag inte leva utan den.

Lodisdrömmar


http://www.annonsera.se/images/00011/0/100-%C3%A5r-gammalt-torp-med-glasveranda-1.jpg
Så här skulle jag vilja ha det nu. Bara skita i hela storstaden, slippa skumpa runt på en trång, illaluktande buss. Slippa ha snygg-ångesten. Idag åkte jag igenom stan med blåa skuggor under ögonen ner till knävecken. Den gamla gubben på bussen tittade på mig surt, jag blängde tillbaka lika surt.. Han granskade mina stora kängor och blåa skuggor och jag kände mig riktigt farlig. På bussen inne i stan blir jag riktigt farlig. Jag vill helst inte ha någon bredvid mig, höjer upp volymen på musiken och sitter och surblänger. Jag gillar inte stan, stan gör mig inte harmonisk - den gör mig rädd och ensam. Innan trodde jag att jag var citygirl, med en latte i ena handen och mobilen i den andra. Men sen kom livet in, latten byttes mot automatkaffe och jag slutade svara på telefonsamtal. Då skulle det vara skönt att bo på landet, med ett annat tempo. Kanske ska man ta och investera i ett rött hus med vita knutar istället för ett litet råtthål i city?

Väggputs

Jag bor fortfarande hemma. Likt ett spädbarn klamrar jag mig fast vid mamma, håller hårt tag om lillfingret "släpp mig inte, låt mig bo kvar". Fast det får jag ju inte och vill nog inte det heller. Det är fasadputs i bostadsrättsföreningen där jag bor. När jag sitter i trosor och linne hissas det plötsligt upp en man mitt framför mig och börjar putsa vår fasad. Som att han ser att min fasad helt håller på att falla av och är i desperat behov av att putsas, finslipas för att åter igen kunna visas utåt. Här är jag, smal och lyckad. Ihoplappad och hel igen. Men tröttheten och förkyldningen ligger som en snorskugga över hela min kropp och ju mer han fortsätter och hacka på fasaden desto argare blir jag. "Vem fan är han å komma och hacka på min fasad? Putsa utan att jag har bett om det?" Men han bryr sig inte, han fortsätter och putsa likt förbannat och jag försöker vänja mig vid det nya lyckade jag. Det var skönt att jag hann putsas upp för snart fyller jag år, ska flytta och bo ensam och då vill ingen vara ledsen. Putsa på bara, så länge du blir nöjd med fasaden.


** Jädrar nu ramlade en stor flaga med puts ner för husväggen. Snart kommer jag blottlägga allt. SLUTA PUTSA!

ensamdag. loneliness is better when you're not alone.

idag jobbade jag för första gången på fyra veckor. Till min stora förvåning hade jag fjärilar i magen och stapplande ben när jag kom in på växeln imorse. Det är som att jag måste vara nervös, min hjärna måste stressa stressa och pressa. Det var bra att jobba, jag kände mig som en nyttig samhällsmedborgare och tycker synd om alla de som inte faktiskt har ett jobb att gå till - visst är man lika värdig och behövd medborgare, men det måste ändå vara tungt. Annat är det ju att vinna på triss, få komma till tv:4 och skrapa och sucka lite när man "bara" får 10 000 i 10 år.
J är och slipar golv, drömmer om betsning och lackning. Frågar mig och jag vet ju inte ett jota om sådant, försöker låta lite intresserad och ger förslag men de faller inte i god jord. Kärlek är jag suverän på att älta, men lackning blir jag nervös av. I min värld är känslor så mycket mer värt än lackning och betsning. Jag är dålig på att prata och definitivt älta sådant . Därför är det så bra att jag ska bo i hyresrätt. Men sen är han borta i sin lägenhet (Läs: sin!!) och jag ligger här i vår och saknar. Saknar värmen, dina armar om mig och småpussarna i öronsnibbarna. Jag saknar det. Om jag får vill jag ha det förevigt, men det vore väl naivt att tro?...

..

"dreaming of something far away from home. Cuz you have seen the world from postcards on the wall in your room." - bad cash quartet

Dagen som vi har väntat på - 30/6.

30 juni. Fruktad och älskad. I alla fall detta året då mannen ska få tillgång till sin första egna lägenhet, som han har köpt för pengar som inte finns. "Jag är lånad upp över öronen" ältar han dagen innan tillträdet. Plötsligt är man vuxen och föräldrarna tycker att man själv vet bäst när det kommer till lån, amorteringar... "NEJ JAG VET INGET - JAG ÄR LITEN!!" Men icke, nu är det vi som måste göra något åt oss själva. Vinna eller försvinna.
Själv har jag ångeststädat hela lägenheten. Fötterna och ryggen värker, men vad fint det ser ut! Såhär fin har inte lägenheten varit sedan vi flyttade in. Det här ska nog bli bra. Jag hatar att stå och stampa, inte veta vad jag ska bo eller göra till hösten. Jag känner mig fullkomligt rotlös och rädd samtidigt som jag är uppfylld av en stor frihetskänsla.

Götelaborg

nu blir det sommar och sol och ut till havet. trotsa molnen som tornar upp sig, vi vägrar inse att vi är tillbaka i Göteborg igen.

Sörenstam/Wood och midsommar

Midsommarafton. Sju blommor under huvudkudden, dansa små grodorna, fixa en midsommarstång. Så var allt det över och allt det gjort. Nu börjar folk bli lediga, sommar i P1 börjar sändas och Annika Sörenstam tilltalade inte mig - men kvinnan kan spela golf. Det är mer än vad vissa kan. Vi spelade minigolf i Ljungskile, på Öland med. Eller "äventyrsgolf" som det så fint heter. Jag kom sist båda gångerna, kanske för att jag blir lätt uttråkad - men nog mest för att jag inte är någon Annika Sörenstam. Jag är ingen Tiger för den delen heller (tack och lov!). Men midsommarafton det är ju lika plain varje år. Varje år sitter man där med trevligt sällskap, äter den förbaskade sillen med kokt potatis. När jag var liten hatade jag Midsommar för att det alltid var så äcklig mat, nu har jag ändrat åsikt. Kanske har jag vuxit upp och fått vuxen smak eller så har jag bara lärt mig äta sill. En del menar ju att man kan lära sig tycka om allt, kanske är det så även med midsommarmat. Mamma och pappa liksom tvingar en att äta det, för att de i sin tur har blivit tvingade. Så sitter man där och lider tills man börjar tycka det är gott. Mina barn ska få äta sill så det läcker ur öron'a på de, de ska bli uppfostrade med sill och potatäta. Midsommar året om. Nej det klarar vi oss utan - golf med. Eller hur Sörenstam/Wood?

bröllopsyra

Det här med "Det kungliga bröllopet".  Kanal 1 goes bananas. De har till och med presenterat "det kungliga vädret". Tack och lov att kungligheter, liksom vi vanliga dödliga, också tycker det är skittrist med regn på bröllopsdagen.

bag in box.

Jag har gått och inhandlat en samovar som ett alternativ till bag in box. Den ska pryda mitt kök när jag nu i framtiden får min egna lya. Den umgås i min flyttkasse med de prickiga glasen. Det blir bra det här med att bo ensam. I alla fall inredningsdelen.

4H vs. Nordens Ark

Förresten hörde jag en vän berätta för mig om att han varit på en flygplats och sett en söt tjej. Det visade sig att de skulle till samma kontinent och möttes vid bagageuthämtningen. Då säger tjejen:
-Jag känner igen dig. Vi var på samma läger för 10 år sedan. Nordens Ark-lägret, du vet.
(mer romantisk än så blir inte historien)
men jag tycker det var så roligt att höra att Nordens Ark-läger faktiskt fanns. Jag åkte aldrig på några läger som liten och jag har alltid tyckt hemskt illa om djur. Alla mina vänner åkte på 4H-läger och klappade och matade kaniner men Nordens Ark - det måste ju vara lite mer hardcore alltså. En tydlig klassuppdelning, vissa fick nöja sig med kaniner och grisar medan andra fick mata vargar.
Tack och lov att jag slapp båda delarna. Men ibland kan det ju löna sig att vara i kontakt med djur om man skulle möta någon snygg kille/tjej på någon random flygplats i världen. Men sen är det ju typiskt att historien inte blev bättre alltså. Om jag hade varit min vän hade jag nog försökt kräma på lite mer. Alla vet ju att flygplatsromantik är den bästa.

Jag är ensam.

Ensamhet.
Det svåraste är nog att inse att man är ensam. Att man står kvar på dansgolvet och alla andra gått hem, eller att man inte ens blivit inbjuden till festen utan får ensam sitta hemma i sin egen skit. Bara bittert ångra att man inte varit ute i svängen tillräckligt mycket för att få facebook-eventet. Sen att man nekar många, skriver att man kanske kommer och inte ens dyker upp, skiter i att skicka sms för att ens säga att man inte kommer  - det är ju en annan femma.
Nä, ensamheten kan man vara utan. För den är som störst halv ett på en lördagskväll då man sitter ensam hemma i ett kök man vantrivs i. Att vantrivas är nog bland det värsta som finns. Nej ensamheten är värre. Ensamheten är värre än värst. Ensamheten får en fråga sig: "varför är inte jag bjuden? är jag tråkig? ful? blir jag för dräggig, skrikig, tyst eller introvert när vi väl är ute? VARFÖR i hela fridens namn sitter jag här vid min macbook när hela världen befinner sig på avenyn. Jag borde också vara på avenyn. Jag borde ta på mig mina klackade skor, korta klänning och gå ut och i allafall försöka spela lite lycklig och glad för en kväll. Eller kanske rentutav - bli det.
Jag är ensam. Du är ensam. Det är ett hån. Jag har aldrig tidigare varit så ensam som just nu. Långt borta hör jag tågen åka in mot bangården. Kanske kommer någon och möter sin älskade vid perrongen, kanske går det hem hand i hand. Ihopflätade. Kanske inte. Att det kan rymmas så mycket ensamhet i en så stor stad som Göteborg gör mig förstummad. Och det värsta är att jag känner mig ensam, att jag bara sitter här och längtar efter äventyr. Att jag inte gör något åt det, bara sitter och längtar och väntar. Ungefär som när man tror att killar ska fatta vinken sitter jag här och vill att världen, vännerna ska fatta vinken och bjuda upp mig till dans. Men det gör de inte - liksom killar aldrig förstår. Så då blir det nog till att fortsätta att vara ensam, gå och sätta sig med en bok.
Godnatt Göteborg.

jag vet inte vem jag är - men jag är din.

"Att från samma säng lyssna till samma regn".
Det behöver kanske inte vara svårare än så.


RSS 2.0