vårdvalet
när vårdvalet var på g brydde jag mig inte ett jota om det. Jag bara tog det valet de hade kryssat i åt mig och log och nickade. Fint, tänkte jag. Inget krångel som med allt annat i sjukvården.
Sen kom jag på hur otroligt dum jag var. Jag bara tog det som tilldelades mig utan att orka bry mig. Och det är så typiskt mig. Allt som hör till vuxenvärlden, aktier, inbetalningar, sopor och högar med kläder blir jag helt apatisk inför. Jag kan inte förmå mig att göra eller bry mig om saker som är vuxna för mig. Jag försöker vara oberörd men det är jag inte. Jag bryr mig om mitt vårdval egentligen, jag ältar aktier med mig själv och min värsta farhåga är att få hem en påminnelse. Så varför kan jag inte bara bryta denna apati och istället ta itu med vuxenlivet? Det är som att mitt liv är ett ändå vårdval för tillfället. Ångestladdat och lamt. Jag vet inte hur jag ska ta itu med mig själv.
Sen kom jag på hur otroligt dum jag var. Jag bara tog det som tilldelades mig utan att orka bry mig. Och det är så typiskt mig. Allt som hör till vuxenvärlden, aktier, inbetalningar, sopor och högar med kläder blir jag helt apatisk inför. Jag kan inte förmå mig att göra eller bry mig om saker som är vuxna för mig. Jag försöker vara oberörd men det är jag inte. Jag bryr mig om mitt vårdval egentligen, jag ältar aktier med mig själv och min värsta farhåga är att få hem en påminnelse. Så varför kan jag inte bara bryta denna apati och istället ta itu med vuxenlivet? Det är som att mitt liv är ett ändå vårdval för tillfället. Ångestladdat och lamt. Jag vet inte hur jag ska ta itu med mig själv.
Ge mig något som tar mig någonstans!
Vi är på fest. Vuxenfest kan man nästan säga. För även om de bara är tre år äldre än mig har de blivit vuxna. Vuxnare. De har kommit på vad de ska göra, vem de vill vara och har båda kandidater och magistrar i bakfickan.
Jag har förvirring och ständig ångest. Det är vad jag har. Och en jättestor lägenhet och en jättekär pojkvän som står i vägen.
Ibland brukar jag skälla på dig. Säga att vi inte skulle träffas förrän vi var 23 år och påväg. Då vi slapp vara ivägen för varandra. Men allt planeras inte in, allt går inte att skriva in i min kalender. Du dök upp och blev det bästa som har hänt mig. Någonsin.
Men när alla frågar mig vad jag ska göra blir det ständiga svaret "jag vet inte". För jag har ingen aning. Jag känner mig helt förvirrad. Jag vill allt! Jag vill ha allt! Så vad gör man då? Jo man ler. Får panik och smuttar lite till på ölen. Det löser sig, så småningom.
Eller?
En liten söndagstanke:
Är Gud fullt så kristen som vi tror att han är?
det finns så mycket vackert.
Vi har blivit så stora nu, slår det mig ibland. Vi har börjat skaffa oss ett eget liv, egna utbildningar, blivit specialister, utexaminerade och jävligt pretantiösa. Vi är duktiga. Vi är Sveriges framtid, låter vi oss tro i alla fall. Imorgon flyttar min ena vän och snart flyttar min bästa vän och hennes pojke in i en riktig lägenhet nere i stan. Och jag har bott här i east side av Göteborg i ungefär i ett halvår med min kära man som jag har varit tillsammans med i snart 1,5 år!
På fester träffar vi folk som är förlovade och till och med gifta. Jag häpnar varenda gång. Tänk att vi lyckats så här bra, tänk att vi är överlevare. Vi kan. Vi kan.
2010
Och så var det 2010. Och det firades med dunder och brak, med pompa och ståt! Det som bara skulle bli ett glas vin blev tre och den som skulle säga nej till snaps och cider sa "ja", fast väldigt restriktivt - och tur var väl det! Det slutades insupas vid klockan 23.00 och det har jag väl bara mig själv att tacka för. Jag frestades att fylla på i fyllan och villan och när snapsvisorna hägrade. Men icke! Det gjorde att jag kunde gå upp tidigt imorse, sätta på lite te och faktiskt inte må fy skam. Så när hela Sverige är bakfullt känner jag mig helt okej bra.
Festen var fantastiskt. Nyår som alltid brukar vara en sådan besvikelse blev riktigt lyckad! Maten var god, rummet var fyllt av härliga människor och jag fick inte känslan av total ensamhet. För det är väl konstigt? Varje gång jag är på en stor fest finner jag mig själv stå mitt på golvet och känna mig fruktansvärt rädd och ensam. Det är som att maximaliteten, vänligheten och skratten ger mig en slags klaustrofobi, en försmak på utanförskap. Jag finner mig själv stå helt ensam på golvet och längta hem. Men det gjorde jag inte igår. Kanske var det också för att min man var där, mitt hemma var på samma fest som jag.
Jag fick min nyårskyss, jag struntade blankt i nyårslöftena och jag var fruktansvärt snygg. Och så var även karlarna i deras kostymer.
Välkommen 2010, året jag fyller 20. Det kommer bli bra. Det måste det bli.
