snudda vid

När jag var tonåring satt jag varje dag på min blogg och skrev minst två inlägg per dag. Det behövde inte vara så svårt. I efter hand kan jag ju se att det mestadels handlade om otillräcklighet och någon form av självömkan. Men det var i skrift, som en slags terapi. Nu när jag är stor (större) och kan inte skriva något. Vissa skulle väl kalla det moget, som att jag tagit mitt förnuft till fånga. Men jag kallar det självförnekelse. Jag tycker inte mina känslor och det jag känner är tillräckligt för att sätta i ord, printa svart på vitt. Istället sparar man i "utkast". Låter alla undantryckta känslor ligga där som ett hån - att vi vuxna är så duktiga på att sätta upp fasader.  Så duktiga att vi inte ens kan visa oss lite mänskliga och trycka på knappen "publicera" då vi egentligen vill publicera alla våra känslor på internet så att någon i tysta universum ska bry sig. bara ens lite. så klockan 01.09 trycker jag publicera. jag vägrar vara kuvad prestationssamhället.