Väggputs

Jag bor fortfarande hemma. Likt ett spädbarn klamrar jag mig fast vid mamma, håller hårt tag om lillfingret "släpp mig inte, låt mig bo kvar". Fast det får jag ju inte och vill nog inte det heller. Det är fasadputs i bostadsrättsföreningen där jag bor. När jag sitter i trosor och linne hissas det plötsligt upp en man mitt framför mig och börjar putsa vår fasad. Som att han ser att min fasad helt håller på att falla av och är i desperat behov av att putsas, finslipas för att åter igen kunna visas utåt. Här är jag, smal och lyckad. Ihoplappad och hel igen. Men tröttheten och förkyldningen ligger som en snorskugga över hela min kropp och ju mer han fortsätter och hacka på fasaden desto argare blir jag. "Vem fan är han å komma och hacka på min fasad? Putsa utan att jag har bett om det?" Men han bryr sig inte, han fortsätter och putsa likt förbannat och jag försöker vänja mig vid det nya lyckade jag. Det var skönt att jag hann putsas upp för snart fyller jag år, ska flytta och bo ensam och då vill ingen vara ledsen. Putsa på bara, så länge du blir nöjd med fasaden.


** Jädrar nu ramlade en stor flaga med puts ner för husväggen. Snart kommer jag blottlägga allt. SLUTA PUTSA!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0