snudda vid

we're to old to make a mess, dreams will keep me young.

När jag får ångest blir allting svart. Schack matt. Jag klarar inte mer. Jag lägger mig platt.

Ett av mina nyårslöften var att börja träna. Jag har inte tränat på flera år och har mer eller mindre nöjt mig med detta. Några extra kilon här och där ger karaktär, har mitt motto varit  - men sen fick jag se ett program om folkhälsa. Okej om det skulle handla om min kropp - för den är "frodig och härlig" som min pojkvän så fint försöker uttrycka det (just another word for just plain fat) men nu är det om folkhälsa, mina hjärtan och mina kärl! Jag har ett sånt gott hjärta - men tydligen måste jag träna det även fysiskt. Och jag som trodde att det räckte med att älska sina fiender...

Så sagt och gjort. Jag och mamma tog tag i oss själva och bestämde oss för att börja gymma. Idag tog vi första steget, bokstavligt. Vi åkte dit, glodde på människorna som tränade, kaféet och kände in stället. Vi tog varsinn blankett och gick ut därifrån. När vi kom hem fick vi ångest - of course! Vi skulle ju göra så mycket mer än bara stirra, meningen var ju faktiskt att vi skulle träna.

Så imorgon ska vi åka tillbaka till gymmet, ha med oss kläder och faktiskt träna. FORTSÄTTNING FÖLJER!

när vårdvalet var på g brydde jag mig inte ett jota om det. Jag bara tog det valet de hade kryssat i åt mig och log och nickade. Fint, tänkte jag. Inget krångel som med allt annat i sjukvården. 

Sen kom jag på hur otroligt dum jag var. Jag bara tog det som tilldelades mig utan att orka bry mig. Och det är så typiskt mig. Allt som hör till vuxenvärlden, aktier, inbetalningar, sopor och högar med kläder blir jag helt apatisk inför. Jag kan inte förmå mig att göra eller bry mig om saker som är vuxna för mig. Jag försöker vara oberörd men det är jag inte. Jag bryr mig om mitt vårdval egentligen, jag ältar aktier med mig själv och min värsta farhåga är att få hem en påminnelse. Så varför kan jag inte bara bryta denna  apati och istället ta itu med vuxenlivet? Det är som att mitt liv är ett ändå vårdval för tillfället. Ångestladdat och lamt. Jag vet inte hur jag ska ta itu med mig själv.

Vi är på fest. Vuxenfest kan man nästan säga. För även om de bara är tre år äldre än mig har de blivit vuxna. Vuxnare. De har kommit på vad de ska göra, vem de vill vara och har båda kandidater och magistrar i bakfickan.

Är Gud fullt så kristen som vi tror att han är?

Vi har blivit så stora nu, slår det mig ibland. Vi har börjat skaffa oss ett eget liv, egna utbildningar, blivit specialister, utexaminerade och jävligt pretantiösa. Vi är duktiga. Vi är Sveriges framtid, låter vi oss tro i alla fall. Imorgon flyttar min ena vän och snart flyttar min bästa vän och hennes pojke in i en riktig lägenhet nere i stan. Och jag har bott här i east side av Göteborg i ungefär i ett halvår med min kära man som jag har varit tillsammans med i snart 1,5 år!

Och så var det 2010. Och det firades med dunder och brak, med pompa och ståt! Det som bara skulle bli ett glas vin blev tre och den som skulle säga nej till snaps och cider sa "ja", fast väldigt restriktivt - och tur var väl det! Det slutades insupas vid klockan 23.00 och det har jag väl bara mig själv att tacka för. Jag frestades att fylla på i fyllan och villan och när snapsvisorna hägrade. Men icke! Det gjorde att jag kunde gå upp tidigt imorse, sätta på lite te och faktiskt inte må fy skam. Så när hela Sverige är bakfullt känner jag mig helt okej bra.