snudda vid

Det svåraste är nog att inse att man är ensam. Att man står kvar på dansgolvet och alla andra gått hem, eller att man inte ens blivit inbjuden till festen utan får ensam sitta hemma i sin egen skit. Bara bittert ångra att man inte varit ute i svängen tillräckligt mycket för att få facebook-eventet. Sen att man nekar många, skriver att man kanske kommer och inte ens dyker upp, skiter i att skicka sms för att ens säga att man inte kommer  - det är ju en annan femma.

Nä, ensamheten kan man vara utan. För den är som störst halv ett på en lördagskväll då man sitter ensam hemma i ett kök man vantrivs i. Att vantrivas är nog bland det värsta som finns. Nej ensamheten är värre. Ensamheten är värre än värst. Ensamheten får en fråga sig: "varför är inte jag bjuden? är jag tråkig? ful? blir jag för dräggig, skrikig, tyst eller introvert när vi väl är ute? VARFÖR i hela fridens namn sitter jag här vid min macbook när hela världen befinner sig på avenyn. Jag borde också vara på avenyn. Jag borde ta på mig mina klackade skor, korta klänning och gå ut och i allafall försöka spela lite lycklig och glad för en kväll. Eller kanske rentutav - bli det.

Jag är ensam. Du är ensam. Det är ett hån. Jag har aldrig tidigare varit så ensam som just nu. Långt borta hör jag tågen åka in mot bangården. Kanske kommer någon och möter sin älskade vid perrongen, kanske går det hem hand i hand. Ihopflätade. Kanske inte. Att det kan rymmas så mycket ensamhet i en så stor stad som Göteborg gör mig förstummad. Och det värsta är att jag känner mig ensam, att jag bara sitter här och längtar efter äventyr. Att jag inte gör något åt det, bara sitter och längtar och väntar. Ungefär som när man tror att killar ska fatta vinken sitter jag här och vill att världen, vännerna ska fatta vinken och bjuda upp mig till dans. Men det gör de inte - liksom killar aldrig förstår. Så då blir det nog till att fortsätta att vara ensam, gå och sätta sig med en bok.

Godnatt Göteborg.